Som jag skrev i lördags har jag den sista tiden funderat en del var jag vill spendera min höst. Igår vaknade jag och visste på något sätt vad jag ville. Så idag ringde jag och kolla om min plats fanns kvar i Vadstena och det gjorde den. Sen var det bara att ringa till Sigtuna och tacka nej till den platsen. Det känns riktigt bra, än bättre blev det när bilfrågan löste sig under eftermiddagen. Jag får låna min mammas nyinköpta PT Cruiser. Helt underbart. Det är en kaxig bil med mycket karaktär, lite om jag.

Så om en veckan, den 19e augusti börjar jag Svenska Kyrkans grundkurs på Vadstena Folkhögskola. Jag tänkte även passa på att läsa Tro- och Livsåskådning C1 på distans vid Uppsala Universitet. Annars kommer hösten handla mycket om att landa, att landa i mina tankar och funderingar kring min framtid som präst och kring min egen tro och teologi. Det känns riktigt skönt och dessutom är miljön i och omkring Vadstena perfekt för det.

Jag ser verkligen fram emot hösten trots att jag lämnar älsklingen ett par månader.

Idag står det i DN att flera universitet riskerar att förlora examensrätten i religionsvetenskap. När jag läser vidare ser jag att det som tur är inte gäller Uppsala Universitet. Dock blev de kritiserade för sin forskarutbildning. De universitet som verkar berörda är Göteborg, Halmstad, Jönköping, Karlstad, Linköping, Lund och Umeå (ett par av dessa är nog dock inte universitet).

Kritiken rörde bland annat antalet lärare på utbildningen samt den låga kvaliteten. Men den handlar även om att det finns kurser som rör sig till troende kristna, till bland annat blivande kristna. Det är så att en del kurser som tidigare låg på de två Pastoralinstituten har flyttats till universiteten. Dessa kurser är till för blivande präster och är ett krav för att få prästvigas. Personligen tycker jag att det är lite konstigt att dessa har flyttats och det är troligen det Högskoleverket också tycker.

Läs mer på DN.

Min sambo och jag gick skilda vägar i söndags och en av stöttestenarna var just att jag vill bli präst. Det har fått mig att fundera en hel del, är det annorlund att leva med en präst mot att leva med någon med ett annat yrke? Skiljer sig präster som personer mot andra? Är det svårare att vara anhörig till och vän med en präst?

För mig är präst ett yrke, vilket som helst. Eller ja, kanske inte vilket som helst men det är ett yrke. Det är något jag velat göra i många år och det är en värld jag trivs i. Svenska kyrkan som organisation har många fördelar, det är en stabil arbetsgivare, det finns möjlighet att jobba i hela Sverige men även utomlands och lön och förmåner är bra. Dessutom tycker jag att det verkar både intressant och givande att  jobba som präst, men även utmanande och ibland svårt. Att vara med människor i medgång och motgång, att stötta i glädje och sorg.

Visst handlar det om min personliga tro också, utan min tro på Gud hade jag inte gett mig in i kyrkan. Jag hade nog inte sökt mig till ett yrke som präst då. Men mitt inre kall är ändå inte det enda, det handlar lika mycket om mitt yttre kall. Att känna att kyrkan och församlingen vill ha mig som präst, något jag får helt bekräftat den dag jag är antagen som prästkandidat. Det intressanta är nämligen att den Lutherskakyrkan inte ifrågassätter ditt inre kall utan prövar endast det yttre kallet, alltså kallet från kyrkan och församlingen.

Är det dock bara jag som ser präst som mer av ett yrke än en livsstil? Är det svårare att umgås med och leva med en präst för partner, familj och vänner? Berätta gärna för mig hur du ser på det