Det var en gång en man som var omåttligt fascinerad av usb c. Han började som en helt normal person med jobb och familj och allt det vanliga. Hans vänner beskrev honom som trevlig och glad, måttligt teknikintresserad. Det rullade på utan konstigheter, tills den dagen mannen fick höra talas om usb c. Hans måttliga teknikintresse gjorde att han läste om usb c, som då var ett nytt påfund. Så långt allt väl.
Vartefter mer information om usb c fanns att hitta blev mannen mer och mer fascinerad. Han läste det han kunde, och när möjligheten fanns började han köpa prylar med usb c kontakter. Det här var egentligen inte heller något problem, ännu. Men med tiden började hans familj och vänner märka att hans intresse blev mer fanatiskt, konversationerna gick från väder och middagsplaner till vad mannen för dagen hade att säga om usb c. Det finns förvånansvärt mycket att säga om det om man som mannen låter sig uppslukas av ämnet. Ibland gjorde han utvikningar om övriga standarder, men på något sätt återkom alltid samtalet till usb c.
Mannens agerande blev mer märkligt, han kunde vägra använda en pryl som inte hade usb c. Han ville döpa sitt kommande barn till usb c, vilket frun klokt nog satte stopp för, men hur hon överhuvudtaget stod ut med honom såhär länge kan man fråga sig. Mannen fick sparken från sitt jobb som han inte längre skötte, han hade istället börjat göra amatörmässiga installationer av usb c på diverse udda ställen. Hans nyfikenhet på usb c hade eskalerat till en besatthet.
Familjen och vännerna hade fått nog av usb c och tvingade mannen att söka hjälp. Det var inte helt enkelt att hitta en terapeut som förstod sig på problemet, inte heller fanns det ännu några stödgrupper för detta. Men så småningom fick mannen hjälpen, och med ytterligare tid förstod han själv hur långt det hade gått och han jobbade sig ifrån sin ohälsosamma fascination för usb c för att återigen bli lite mer som de andra. I hemlighet saknade han dock den målmedvetenhet han känt i sitt usb c intresse.