Admin

Albin är en helt vanlig kille som jobbat i Stockholm med badrumsrenoveringar ett tag, inga konstigheter nånstans alltså. Om det inte vore för att han egentligen skulle bli pilot och hade påbörjat sin utbildning innan han besökte en toalett på ett flygplan och insåg att det är bra mycket mer intressant med rördragning än flygplan och valde badrumsrenoveringar i Stockholm istället. Varför valet blev att flytta till Stockholm för badrumsrenoveringarna kan man spekulera i, men det är den mindre konstiga delen av Albins karriärval. Ja, livsval kan man kalla det, för det är en ganska stor skillnad i att resa världen runt på ett oregelbundet schema och att göra badrumsrenoveringar i Stockholm på vanliga veckodagar, även om du måste upp i ottan. Men Albin menar att varje gammalt badrum han river ner är som en resa, så det låter ju förvånansvärt spännande. Och varje nytt badrum han bygger är som att se ett nytt land. Han är lite filosofiskt lagd kan man säga, vår gode Albin. Men det är tur att han gillar sina badrumsrenoveringar, Stockholm hade varit en bra mycket badrumsfattigare stad utan honom och hans kollegor. Eller i alla fall hade kvaliteten gått ner avsevärt, och vem vill ha sjaskiga badrum egentligen. När man pratar drömyrken och fantiserar om framtida karriär så kanske det låter som om pilot hade varit det självklara valet före badrumsrenoveringar i Stockholm, instängd med  kakel och klinker istället för med hela världen som arbetsplats och himlen runt en och alltihop. Och så kanske det var en gång för Albin också, när han var liten. Men efter att valet föll på badrumsrenovering och Stockholm dag efter dag har han ännu inte ångrat sig, det är liksom hans kall. Stockholm behöver badrumsrenoveringar och Albin behöver inte fundera på att jobben ska ta slut så länge han tycker det är roligt att fortsätta, så det är väl en win-win kan man säga. Och annars får han väl ta ett omtag och göra ett nytt försök på flygcertifikatet, eller bara flytta till en annan ort där hans expertis är uppskattad, om det skulle bli så att han ledsnar på badrumsrenoveringarna i Stockholm och behöver något annat. Eftersom Albin är en optimist kommer det knappast vara ett problem för honom.

Jag vill tro att jag och min sambo är bra föräldrar till våra barn. Jag grundar egentligen inte denna tro på något särskilt. Det cementerar egentligen bara min bild av tro i största allmänhet: Man har den men man vet inte riktigt vad den springer ur. Hur som helst. I vårt hem är hemstädning en väldig viktig komponent i att hålla uppe samhörigheten. Detta är i alla fall något som jag är övertygad om och så även min sambo. Vi vill att våra barn, alla 3, ska vara delaktiga i att hålla hemmet rent. Att ägna sig åt regelbunden hemstädning med andra ord. Med detta sagt så är det viktigt att poängtera att barnen inte alltid håller med. Vi har bestämt att tisdagskvällar är den dag i veckan då vi utför hemstädning hemma. Det fungerade bra under de första två månaderna men sedan började det knaka i fogarna. Korthuset som hölls uppe av hemstädning började blåsa i vinden, så att säga.  Det var vår äldsta son som satte sig upp mot idén om hemstädning. Han kunde för sitt liv inte förstå varför vi behövde hålla på med det där tramset. Min sambo gick omedelbart in och försvarade vårt beslut om detta i ganska hårda ordalag. Det blev ett meningsutbyte och vår son satte sig upp mot sina föräldrar angående hemstädningen. Efter en paus där sura miner fortsatt var närvarande så pratade jag och min sambo ihop oss. Tänk om vi kunde testa en annan taktik. Tänk om vi skulle försöka med omvänd psykologi gällande hemstädningen? Detta var någonting som jag hade läst om på högskolan för en massa år sedan. Det skulle tydligen vara effektivt i vissa lägen då man försökte ändra folks inställning angående en viss sak – hemstädning exempelvis. Frågan var bara om det fungerade på en 12-, 10- och 7-åring. Detta skulle vi bli varse. Efter pausen på hemstädningen gick vi tillbaka till familjerådet och lät berätta. Okej då, vi skippar hemstädningen framöver. Ingen kommer att städa och så får vi se hur väl vi tycker om att befinna oss hemma då. Ett stensäkert kort tyckte vi, och verkställde planerna direkt. Sedan gick dagarna och sedermera veckorna och snart hade två månader sprungit förbi. Två månader av 5 familjemedlemmar och all smuts och allt stök som följer därmed. Det var ingen vacker syn. Vi kände att vi inte längre kunde ta hem folk på grund av bristen på hemstädning. Vår idé hade krackelerat mitt framför våra ögon och de enda som brydde sig var vi: barnens föräldrar.

Frågan cirkulerade på kontoret under hela onsdagen. Det var inte något som trodde när den först ställdes på morgonen. Då var det Johanna, chefen, som frågade efter den. En pärm för SBA innehåller information om hur brandskyddet kan garanteras på ett företag/i en fastighet. Det är något som är viktigt. Ja, för att inte tala om att det är lagstadgat att ha en sådan. Pärmen för SBA ska finnas, så är det bara. Sedan var det förstås det där problemet att pärmen, den för SBA, just denna dag inte fanns. Den fanns inte någonstans. Problemet är att den nog inte hade hittats dagen innan, eller ens månaden innan heller. Vet ni varför? Jo, därför att det aldrig var någon som frågade om en pärm för SBA. De allra, allra flesta visste inte ens att en sådan fanns. Johanna såg chockad ut och såg ut över rummet mot Margareta. Det var som en så kallad Mexican Standoff mellan de båda damerna. Tystnaden talade. Nu var det verkligen tvunget att jag hittade den här listan av saker. Det fick vara färdigletat nu. Det tyckte nog alla som var på kontoret den dagen.

Jag ska ta er igenom vår flyttstädning från förra helgen. Jag förstår att det kanske inte var vad ni hade hoppats på när ni klev in i bloggen idag. Må så vara men jag måste verkligen lufta detta. Så, flyttdagen hade alltså kommit och vi började tidigt, tidigt på morgonen med att köra saker. Först till nya lägenheten och sedan till skroten. Allt väl, så långt. Tungt men ändå ordnat. Sedan i slutet av dagen var det dags för flyttstädning. Det skulle bara göras och det var inte direkt någon annan än vi som tog på sig det. Vi började flyttstädningen med onda ryggar, hungriga magar och trötta sinnen. Jag tog badrummet och min sambo tog köket. Sedan möttes vi liksom på mitten. Är det någon av er som utfört flyttstädning någon gång? Då menar jag alltså inte en sån halvdan städning utan en riktigt omfattande? Om ni inte har det så ska ni vara glada så länge ni slipper flyttstädning i era liv. Det var oerhört jobbigt. Jag var ansvarig för checklistan. Denna hade vi fått utskriven av en gemensam vän som arbetade på firma som levererade sådana tjänster. Där stod klart och tydligt vilka moment som skulle ingå i flyttstädningen. De skulle vara avgörande för huruvida den nya hyresgästen skulle acceptera det vi gjort. Därför tog vi det säkra före det osäkra. Vår flyttstädning var så noggrann att ni inte kan tänka er. Vi kom in i vardagsrummet, vilket ligger i mitten av vår gamla lägenhet. Jag vände mig om mot min sambo och såg på hennes svettiga panna och utmattade ögon: Hon tyckte att det räckte med flyttstädning nu. Det tyckte ju förstås jag också men rätt ska ändå vara rätt. Vi fortsatte ta oss igenom lägenheten för att se efter smuts och damm. Den här flyttstädningen skulle ingen människa i världen kunna anmärka på. Nej, det skulle vara som nytt därinne. Inte ett dammkorn. Efter ungefär 2 ytterligare timmar varav den sista halvtimmen bara gick åt på att checka av läget gav vi upp. Flyttstädningen var klar för denna gång. Vi lovade oss själva där och då – och tog till och med i hand på saken – att vi aldrig i våra liv skulle sköta vår egen flyttstädning igen. Detta skulle proffsen få ansvara för.

Många har visat stort intresse i vår flytt. Frågorna har rullat in på löpande band och det tycks vara många som går i samma tankar. Vissa har redan tecknat för nytt boende och är på G att boka en budfirma att köra deras möbler i Stockholm. Andra funderar på att sälja sitt boende, eller att flytta in i ny hyresrätt. Idag tänkte jag slå många flugor i en smäll och svara på några av de vanligaste frågorna. Jag tänker avgränsa mig till just det jag nämnde ovan; att anlita budfirma för möbler i Stockholm. Om ni saknar svar på frågorna är ni varmt välkomna att återkoppla i kommentarsflödet. Jag ska se till att svara på det mesta innan jag lämnar flytten bakom mig. Hur hittade ni budfirma i Stockholm för att köra alla möbler? Ja, som många av er vet så har vi ett ganska så stort bohag. Både jag och min sambo har svårt att göra oss av med saker. Vi var därför tvungna att hitta en budfirma, verksam i Stockholm, som kunde åta sig att köra många stora möbler i en och samma flytt. Det var förstås ingenting som mindre firmor kunde göra men vi hittade tillslut en perfekt för våra syften. Denna budfirma arbetade inte bara med att köra möbler i Stockholm. De hjälpte även företag att byta faciliteter och kontor. Där kunde vi definitivt räkna med att resurser fanns för att köra allt vårt. Det löste sig fint! Skulle du rekommendera denna budfirma för att köra möbler i Stockholm? Utan tvekan! De var faktiskt fenomenala från början till slut. Jag är svag för företag som erbjuder bra kommunikation och det fick vi verkligen. Man hade hela tiden en överblick över transporten av möbler från budfirman i Stockholm. De gav dessutom tydliga villkor gällande pris, omfattning och garantier och sådant. Jag menar; en flytt av så mycket möbler, i Stockholms innerstad, kan förstås innebära problem för vilken budfirma som helst. Garantier är alltid bra, men särskilt då. Vad kostade budfirman i Stockholm för att köra möbler? Jag vill faktiskt undvika att svara specifikt på denna fråga eftersom svaret kan vara missvisande. Allt beror förstås på hur stort bohag man har – d.v.s. hur mycket och stora möbler som budfirman behöver köra runt på i Stockholm. Tiden det tar. Om jag säger vad vi betalade kan jag både underdriva och överdriva priset beroende på vem som läser. Fråga mig i privat meddelande så ska jag dock ge mer precisa uppgifter baserade på storleken på vår flytt!

Visste ni att det fanns en tid i Kråkköping då det mesta inte kretsade kring mässingsskyltar? Det är förstås svårt att tänka sig. Ja, riktigt svårt – för att inte säga omöjligt – att acceptera för de som känner till vikten av detta ting i staden. Idag är det svårt att tänka sig staden utan dess upphöjda mässingsskyltar med allt vad de innebär och bidrar till. Så, varför blev det såhär? Det hela började för en väldig massa år sedan. Så många år att det inte längre är någon som känner till hela verkligheten. Allt om mässingsskyltarnas härkomst och uppkomst härleds till historier som berättats genom generationer. Berättelser som nedärvts i familjer och i vänskapskretsar och därmed fått egna liv. Ingen kan egentligen särskilja vad som berättas om mässingsskyltar idag och vad som faktiskt skedde långt, långt tillbaka i tiden. Den som har bäst koll på läget är en av stadens äldsta invånare, Herr Gök. Han brukade ofta slå sig ner på Stortorget under fredag eftermiddag. Där var det många som anslöt av alla möjliga arter. Koltrastar, gråsparvar, kråkor och faktiskt en och annan fiskmås, även om de mest var på jakt efter pommes frites som folk lämnat utanför hamburgerköket. Här, sedvanligt på sin svarta lyktstolpe samlades skaran fåglar för att höra gökens historia om mässingsskyltar. Den brukade lyda ungefär såhär: Det fanns en tid då människor inte tillverkade mässingsskyltar. Det är en tid vi fåglar inte kan minnas eftersom det var så oerhört längesedan. Sedan en dag så fick den första fågeln syn på en mässingsskylt. Man vet inte exakt när det var och man vet inte vem fågeln i fråga var. Man vet dock med största sannolikhet att mässingsskylten i fråga syntes till nere vid kajen. I närheten av fiskmåsarnas tillhåll vid färjan över till ön i fjärran. Öljan avbröts av några av gökens åskådare som gjorde klart att det var många som gjorde anspråk på den där historien. Många som hävdade att de minsann var ättlingar till den fågel som upptäckt mässingsskyltarna för första gången. Det var, som Herr Gök än en gång betonade, inte något man med säkerhet kunde veta. Det var omöjligt.

Sådär ja. Som ni vet brukar jag hålla isär bloggen och mitt vardagsliv så mycket jag kan. Nu ska jag göra ett undantag som bekräftar regeln. Många av er har varit nyfikna på hur det gått med min blomsterhandel. Även om detta projekt, precis som bloggen, är en del av mitt jobb väljer jag ändå att se butiken som en del av mitt privatliv. Ja, och därför hållit blomsterhandeln utanför dessa texter. Men, men. Nu ska jag i alla fall ge en liten återkoppling kring hur det gått. Jag kan inledningsvis konstatera att det var mycket mer att tänka på med att driva blomsterhandel än jag först trott. Det känns som ett klassiskt misstag när det gäller påbörjan av nya projekt nästan oavsett vad projekten handlar om. Den största utmaningen i början var att hitta en butik som skulle passa för blomsterhandel. Det, mina vänner, är bannemej lättare sagt än gjort, ska ni veta. Ja, för det var faktiskt sådär. Jag bestämde mig för att starta en blomsterhandel innan jag hittat lämplig facilitet. För många är det säkerligen tvärtom. De har kanske gått in i en lokal som funnits tillgänglig och tänkt: ”Detta hade passat perfekt som blomsterhandel! Jag köper det, nu på en gång”. Oavsett hur andra gör så var det i alla fall inte vad jag gjorde. Blomsterhandeln fanns redan innan butiken fanns men efter att ha tittat på ett tjugotal lokaler hittade jag tillslut rätt. Nu när jag driver blomsterhandeln kunde jag inte tänka mig en bättre lokal. Den är fenomenal och jag älskar varenda dag i den. En annan sak jag inser att jag gillar med att driva blomsterhandel har inte alls med blommorna och växterna att göra. Det har att göra med att vara chef. Jag har nu tre anställda och jag tycker att det är väldigt roligt att försöka se till att de har det så bra som möjligt på jobbet. Vi gör en massa roliga saker både på arbetstid och utanför. De kommer bra överens med kunderna och kunderna på blomsterhandeln kommer bra överens med oss. En utmärkt kombination och ett vinnande koncept! Vad mer kan man säga om detta? Jo, jag borde förstås nämna att de har skrivit om butiken i den lokala tidningen. Det är jag stolt över, särskilt som det finns en lång rad blomsterhandlare i stan. Jag väljer att tro att inte alla blir så fint omtalade i pressen som vi blev. Man får väl drömma lite. Nu måste jag kila. Knåpa ner era frågor i kommentarsfältet så hörs vi på måndag igen!

Fint att se att det är så många som engagerar sig. Jag menar, inte för att det varit direkt lågt engagemang för min blogg förut men senaste tiden är det något extra. Det finns ett Go i er som jag inte riktigt känner igen sedan tidigare. Kul som fan är vad det är. Nu kör vi vidare på det tema som utlovades sist, nämligen mer historier om mina barn. Den här gången kommer det att handla om järnbrist. Eller ja, det kommer väl inte direkt ta avstamp i tillståndet (eller vad man ska kalla det) utan snarare i ett missförstånd. Det var vid frukostbordet som familjen, som varje dag, satt ner och åt. Min burk med järntabletter stod som vanligt bredvid min tallrik. Inget konstigt alls. Min sambo sade, medan han tittade i sin telefon: ”Glöm inte tabletterna, älskling. Järnbrist skojar man inte bort”. Jag blev lite irriterad över kommentaren av flera anledningar. Dels att han inte litade på att jag skulle komma ihåg det, det är trots allt min järnbrist. Och för det andra: Vadå ”Järnbrist skojar man inte bort”? Vad är det för onödig och löjlig kommentar? Så tänkte jag. Jag tittade på honom och tog tabletten demonstrativt. Sedan sa jag, då böjd över min telefon: ”Järnbrist är faktiskt inte så himla allvarligt som du verkar tro. Jag kände att det var något jag startade här. Förutom att min sambo är hypokondriker så är han dessutom, och kanske framförallt, läkare. Han harklade sig för att göra sig redo att föra en monolog om järnbrist. Sedan drog han igång. Järnbrist är inte bra eftersom det är järnet i blodet som för syret ut till alla organ. ”Och inte nog med det..” hörde jag honom säga innan han tog ett djupt andetag. ”Dessutom är järnbrist bra att undvika eftersom järnet för koldioxid ut ur kroppen. Fattar du? Bra av olika anledningar”. Det fortsatte att pågå en stund. Vi bollade argument fram och tillbaka och jag hade de absolut sämsta, kan jag erkänna såhär i efterhand. Järnbrist var inte min hemmaplan, så att säga. Det var då, när vi kastat ämnet järnbrist fram och tillbaka några gånger, som vi tittade ner mot våra barn. De hade slutat äta frukosten och satt bara och tittade upp på oss. Inte rädda för att vi hade höjt rösterna eller så utan snarare förvirrade. Jag såg ner och mötte blicken med vår 6-åring. Hon såg upp mot mig, harklade sig precis som sina föräldrar, och sedan sa hon ”Du har ingen hjärna. Varför?”. Jag tappade hakan innan jag hann fråga vad hon menade. ”Järnbrist. Du har ingen hjärna”. Skrattet avtog inte förrän kvällen.

Fler frågor kom in. Jag ska erkänna att jag inte är särskilt förvånad. Jag menar, det hör inte till vanligheterna att jag skriver om mitt privatliv. Eller ja, det är väl egentligen inte att skriva om privatlivet att skriva om det faktum att jag jobbar med facility management. Så var det i alla fall och fokus ska riktas mot att många tycks intresserade av detta faktum. Så, utan vidare dröjsmål ska jag låta mig själv besvara era frågor om facility management. I alla fall några av dem. Hur länge har du jobbat med facility management? Nu blir det närmare 5 månader. Jag skrev här om att jag var sugen på att bryta bransch. Jag hade varit inom konstruktion i närmare ett decennium. Det fick lov att räcka. Jag behövde nya utmaningar att projektleda. Utmaningen fick heta facility management. Om jag ska vara ärlig visste jag inte vad facility management ens innebar när jag sökte. Jag kollade förstås upp detta och det lät spännande. Det lät som en bransch som låg rätt i tiden och det skulle visa sig att jag var något på spåren. Jag har i alla fall närmat mig ett halvår inom facility management. Jag ser fram emot nästa! Varför just facility management? En oerhört rimlig fråga med ett ganska ospännande svar: Det bara blev så. Jag sökte mig bort till något annat som inte var inom bygg. Det finns som bekant många saker som kan matcha den beskrivningen. Jag tog klivet till facility management eftersom jag såg jobbet på en site. Det var också så att en gammal vän till mig kunde gå i god för branschen. Därför blev inte steget lika långt till facility management som till andra branscher. Detta var en vän vars omdöme jag litar mer på än mitt eget. Detta är jag väldigt glad för. Annars hade jag kanske aldrig hittat till facility management. Hur länge tror du att du kommer jobba med facility management? Jag är ödmjuk till det faktum att jag faktiskt nyss börjat. Jag vet inte hur jag kommer känna om arbetet inom 3 år, exempelvis. Just nu är facility management något jag trivs med. Jag gillar min arbetsplats, mina kollegor och mina arbetsuppgifter. Det räcker gott och väl för mig nu. Vad framtidsjaget tycker, det vår tiden som vanligt utvisa. Det var väl ett rimligt och någorlunda pedagogiskt svar, tycker ni inte? Om du saknar svar på din fråga om facility management, skicka då in den! Jag försöker svara på alla fram till nästa tisdag.

Förra veckan dök jag ner i den tid då jag arbetade med fälgar. Denna tid, skulle det visa sig, var en jag aldrig tidigare berättat om här i bloggen. Vet ni hur jag vet det? Jo, nämligen att döma av alla frågor som kom in. Det fanns ett gigantiskt intresse från många av er att veta mer om den tid då jag ägnade mig åt att sälja fälgar. Jag tänkte därför att jag skulle ägna detta ytterligare ett inlägg, så får vi se om er nyfikenhet stillat något. Jag kommer att berätta om detta utifrån frågor som jag ställer till mig själv. Vad var bäst med att jobba med fälgar? Flera olika saker som förtjänar lika stort utrymme. Till att börja med vill jag slå ett slag för mina arbetskamrater, mitt team. Detta var helt otroligt. Jag har nog aldrig känt att jag kommit in så snabbt i en gemenskap som jag gjorde där. Vi var ett team på 10 pers som var specialiserade på fälgar. När jag började visste jag inget men tack vare mina fantastiska arbetskamrater så lärde jag mig väldigt snabbt. Det var fint. De tog hand om mig och bjöd in mig redan från första början. En annan aspekt, kopplat till ovanstående, var företaget. Jag tror inte att det var en slump att så härliga kollegor arbetade på samma ställe. Det var välskött. Inte nog med att vi sålde de allra bästa fälgarna. Vi såg också efter varandra och det betyder oerhört mycket, åtminstone för mig. Sedan var det förstås kul att bara bli bra på något. Jag blev överjävligt duktig på fälgar faktiskt. Det mesta har jag nog glömt idag men jag var väldigt bra under de dryga två år som jag var på firman. Fälgar var min grej och det var det jag var bäst på. När var du verksam inom fälgar och vad gjorde du på jobbet? Jag arbetade med fälgar mellan 2006 och 2009. Min huvudsakliga uppgift var att sälja men jag fick också rycka in på andra områden när det behövdes. Det är också en aspekt jag uppskattade väldigt mycket med det här jobbet. Det var varierande när man ville att det skulle vara varierande. Kan du sakna det?  Ja, det kan jag faktiskt. Jag har väl gått vidare från fälgar som ”arbetsredskap” men det sättet som vi arbetade på kan jag sakna. Det var mycket gemenskap, värme och solidaritet. Jag önskar jag kunde säga detsamma om juristsektorn.