Uncategorized

Frågor har kommit in och vem fasen vore jag om jag inte högg tag i att besvara dem? Jag berättade förra veckan om att jag arbetat med flyttstädning i Stockholm. Ramaskri vore fel ord att beskriva reaktionerna med. Förvåning är bättre. Det fanns en oerhörd förvåning i nästan alla frågor som riktats till mig de senaste dagarna. Nu är jag alltså här för att besvara dessa frågor. I alla fall några av dem. Om du undrar saker om min tid inom flyttstädning i Stockholm; tveka inte att höra av dig. Jag ska försöka besvara alla spörsmål som finns – detta oavsett om jag gör det här inför alla eller svarar i privat meddelande. Skriv dina frågor om mig och om flyttstädning i Stockholm så besvaras dem! Med detta sagt: Hur kommer det sig att du började jobba med flyttstädning i Stockholm? Det korta svaret är att det var en helt otrolig slump. Jag antar att slumpeffekten även finns i det långa svaret, och det kommer här: Jag var arbetslös under ungefär ett år. En oerhört frustrerande tid som tärde på mina relationer, nästan samtliga. Jag vankade av och ann. Jag bodde hos föräldrarna och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Sedan, som av en händelse, sprang jag på en gammal lärare jag hade i högstadiet. Det var längesen jag sett honom i hemstaden och det fick sin förklaring. Han hade flyttat till Stockholm och startat firma inom flyttstädning. Detta var 4 år innan vi gick in i varandra på gågatan i stan. Jag frågade var han höll hus och då berättade han om flyttstädningen i Stockholm. Han frågade i sin tur vad jag gjorde med livet – jag som visat så bra tendenser när det kom till att skriva – och frågade om jag pluggat på universitet ännu. Jag svarade som det var. Att jag var en sökare som inte hittat fram ännu. Han erbjöd mig då ett jobb, temporärt sådant, på sin firma i Stockholm för att arbeta med flyttstädning.  En fin gest förstås, men jag tackade nej. Jag ville inte jobba med flyttstädning i Stockholm. Sedan gick det någon månad till och tristessen höll på att ta kål på mig. Jag ringde upp honom och frågade om jobbet fanns kvar. Han bad mig dröja i telefonen i 2 minuter som var de längsta jag någonsin upplevt. Han kom tillbaka och sa ”Vi kör!” Hur länge jobbade du med flyttstädning i Stockholm? Tro det eller ej men det blev faktiskt hela tre års tid. Ja, i alla fall nästan. Nästan tre år av mitt liv så bodde jag i Stockholm och jobbade med flyttstädning. Otroligt, är vad det är!

Fortsättning på förra veckans berättelse. Det var en märklig situation. Att vakna upp i ett helt annat jag i en helt annan tid. Jag visste inte hur det hade gått till. Jag visste bara att det hade skett. På något sätt vilket jag inte kunde förstå hade jag rest i tiden och hamnat i Stockholm under den tid då jag arbetade med fasadrenovering. Fikarummet i byggbaracken var det rum i vilket jag landade i mitt 25-åriga jags kropp. Jag såg mig omkring och såg mina gamla kollegor, de jag en gång i tiden arbetade inom fasadrenovering i Stockholm tillsammans med. En av dem, Greger, såg mot mig och reagerade på att jag såg blek ut. Han sa på den bredaste norrländska man kan tänka sig: ”Är du OK?” ”Jag… ja, jo” svarade jag och ljög. Jag var långt ifrån OK. Hur kunde detta ske? Jag hade inte arbetat med fasadrenovering i Stockholm på tre decennier. Jag var en gamling nu egentligen. Men inte längre. Jag tittade på mina händer och kände på mina lår. Smärtan i knäna var borta och håret på huvudet var tjockare än de varit på många år. Det är nästan lite lustigt. Den tid då jag arbetade med fasadrenovering i Stockholm hade nästan sluppit ur mitt minne. Jag tänkte väldigt sällan på den. Jag tror att detta kan bero på att jag var verksam inom fasadrenovering i Stockholm i en slags mellanperiod. Jag menar att det var en tid då jag hade bott i stan i ett år. Ungefär 2 år innan att jag hittade mitt ”kall” och den framtid jag skulle komma att välja längre fram. Det var då jag jobbade med fasadrenovering i Stockholm. Missförstå mig inte: Jag tyckte att det var roligt att jobba i Stockholm och med fasadrenovering. Men jag visste ändå hela tiden att jag inte skulle bli särskilt långvarig. Kanske var det därför som detta hade inträffat. Kanske hade jag skickats tillbaka i tiden till tiden då jag jobbade i Stockholm, med fasadrenovering, för att det höll på att försvinna ur minnet. Kanske var det mitt sinne som flyttat mig tillbaka. Skulle jag ens komma ihåg att detta hade skett? Det var många frågor som dök upp. Nu stod alla kollegor jag jobbade med fasadrenovering i Stockholm med och tittade på mig. Hela gänget. De såg besvärade ut. Min gamla chef Jörgen öppnade munnen: ”Du har väl inte glömt oss?” sa han vädjande. Sedan vaknade jag.

Jag är av den bestämda åsikten att julklappar primärt ska vara roliga. Jo, jag vet att det finns klappar vars syfte är nytta snarare än nöje. Jag vet att det är viktigt att få saker som ordnar upp livet på ett eller annat sätt. Faktum kvarstår ändå, roliga julklappar är… ja, roligast. Håller ni inte med? I år är jag världens bästa förälder. Detta är i alla fall vad jag intalar mig själv efter att ha gjort inköpet av årets roliga julklappar. Som ni alla vet så har jag hela 5 barn. Det blir alltid stora inköp och jakten på roliga julklappar sker egentligen under hela hösten. I år slog jag nog rekord i att vara ute i god tid. Förrådet i vilket vi förvarar klapparna har varit förbjudet att tillträda i flera veckor redan. Inte för att någon av de skulle försöka smyga sig in nu. Detta var ett större problem när de var yngre. Jag tänkte att jag skulle presentera de roliga julklappar jag köpt inför julen 2021. Det låter väl som en bra och hållbar idé? Jag bara skojar, förstås. Mina barn läser min blogg och därför vore det oerhört olyckligt att avslöja allt på det viset. Nej, deras roliga julklappar kommer att avslöjas först under dagen då de ska avslöjas: på julafton. Så är det med den saken. Däremot så ska jag berätta lite snabbt vad jag köpte förra året. Jag börjar med den roliga julklappen till min förstfödde. Hon har blivit så vuxen nu att hon börjat på universitetet. Javisst, hon bor nu långt upp i norr och ska bli ingenjör. Roliga julklappar för norrlänningar vet vi alla vad det innebär. Jag köpte förstås ett par skidor till henne. Hon hade aldrig tidigare stått på ett par så detta blir definitivt intressant. För att hon verkligen skulle tycka att detta var en rolig julklapp såg jag till att köpa nybörjarskidor. Jag var faktiskt lite skeptisk till mitt eget beslut. Om inte annat för att jag inte visste hur det skulle gå att frakta med skidorna upp igen. Det gick i alla fall bra och hon lärde sig åka längdskidor snabbare än jag någonsin hade kunnat. Imponerande tjej det där. För att inte tala om imponerande förälder som köper så roliga julklappar, eller hur? Övriga i gänget fick julklappar som var roliga utifrån deras perspektiv. De yngsta fick saker som matchade deras fotbolls- respektive hästintressen. Mellanbarnet som blivit lite av ett sociala medier-fenomen, föräldrarna upp i dagen, fick tillbehör för det. Roliga julklappar har betraktarens subjektivitet i fokus. Har jag rätt? Lämna gärna era kommentarer så ska jag försöka svara så snart som bara möjligt!

Det var en gång en man som var omåttligt fascinerad av usb c. Han började som en helt normal person med jobb och familj och allt det vanliga. Hans vänner beskrev honom som trevlig och glad, måttligt teknikintresserad. Det rullade på utan konstigheter, tills den dagen mannen fick höra talas om usb c. Hans måttliga teknikintresse gjorde att han läste om usb c, som då var ett nytt påfund. Så långt allt väl. Vartefter mer information om usb c fanns att hitta blev mannen mer och mer fascinerad. Han läste det han kunde, och när möjligheten fanns började han köpa prylar med usb c kontakter. Det här var egentligen inte heller något problem, ännu. Men med tiden började hans familj och vänner märka att hans intresse blev mer fanatiskt, konversationerna gick från väder och middagsplaner till vad mannen för dagen hade att säga om usb c. Det finns förvånansvärt mycket att säga om det om man som mannen låter sig uppslukas av ämnet. Ibland gjorde han utvikningar om övriga standarder, men på något sätt återkom alltid samtalet till usb c. Mannens agerande blev mer märkligt, han kunde vägra använda en pryl som inte hade usb c. Han ville döpa sitt kommande barn till usb c, vilket frun klokt nog satte stopp för, men hur hon överhuvudtaget stod ut med honom såhär länge kan man fråga sig. Mannen fick sparken från sitt jobb som han inte längre skötte, han hade istället börjat göra amatörmässiga installationer av usb c på diverse udda ställen. Hans nyfikenhet på usb c hade eskalerat till en besatthet.  Familjen och vännerna hade fått nog av usb c och tvingade mannen att söka hjälp. Det var inte helt enkelt att hitta en terapeut som förstod sig på problemet, inte heller fanns det ännu några stödgrupper för detta. Men så småningom fick mannen hjälpen, och med ytterligare tid förstod han själv hur långt det hade gått och han jobbade sig ifrån sin ohälsosamma fascination för usb c för att återigen bli lite mer som de andra. I hemlighet saknade han dock den målmedvetenhet han känt i sitt usb c intresse.

Igår gick jag en lång promenad genom Sveriges huvudstad. Det hör inte direkt till ovanligheterna. Jag bor här, och jag gillar att promenera. Det är en kombination som ofta resulterar i just promenader. Upp och ner längs gatorna på Södermalm, i Vasastan och på Kungsholmen. Ibland även på andra platser i stan. Förbi pubar och restauranger. Förbi människor som tittar ner i gatan, som tittar upp och möter min blick, som tittar i sin telefon. Det är lätt att man blir bekväm när man går så ofta på samma gator. Man ser samma saker, får samma intryck. Men under gårdagens promenad bestämde jag mig för att inte fastna i samma mönster. Jag skulle se nytt. Jag svängde in på Katarina Bangata på Söder och möttes av en liten skylt som jag nästan snubblade över. ”Montering av Taktila skyltar pågår” sa den. Jag stannade upp och läste texten igen. Taktila skultar var ett uttryck som jag aldrig hade hört förut. Jag sa det tyst för mig själv en gång och tänkte att det var första gången som min mun fick säga orden. Nog för att jag har tummen mitt i handen och att byggarbeten aldrig har intresserat mig. Men tänk att jag hade levt 40 år i Stockholm utan att ha reflekterat över att det sker taktila skyltar existerar. Efter lite googlande förstod jag vad det var.  Jag gick en bit till och hann precis lyssna igenom Space Oddity från början till slut när jag fick se ytterligare en skylt.. Även här pågick tydligen en innergårdsrenovering i Stockholm. Jag sa orden tyst för mig själv och tänkte att den skylten var inte särskilt taktil ytterligare en gång innan jag vandrade vidare i ljuset från gatlyktorna. Det dröjde ungefär 30 minuter innan jag sprang på nästa taktila skylt . Sedan en halvtimme till. Det blev en lång promenad på Södermalm den här kvällen. Och jag räknade till slut till sex stycken pågående taktila skyltar.  När jag till slut kom hem till min lägenhet på Roslagsgatan så var det dags för middag. Jag lyxade även till med ett glas vin.

I had a dinner with a couple of friends the other day. As usual, we did it for a longer time than first planned, especially since we all had work the day after. Stupid, but it’s the same thing every time. It’s interesting when I meet up with this group, because you never really know what topics will come up. You can be sure that the talking points during the evening will be centered around one main topic. This time, it was places you’d worked at a long time ago. We went around the table and had to improvise a “story” about this workplace. When it came to me (I was last) I talked about when I worked in warehousing in New York. Judging from the faces around the table, there were people who had missed this chapter in my life. “Warehousing in New York, you say” said a friend and I nodded and continued. So, one should remember that this period, working in warehousing in New York, occurred over 10 years ago. How would I remember what it was like? What was I supposed to say about my year in New York, in warehousing? I couldn’t even remember who I was back then. It was an impossible task, that’s what I was thinking before. But it turned out I remember much more than I first expected. The difference between my story and the others was the focus. While the others talked about hard values at their old workplaces, I turned to other things. The first aspect of the warehousing New York period that I got stuck in was the smell. It had a certain smell, the place. Not bad and not good either. I wonder if it still smells the same. I wonder If I would recognize it if I smelt it today. If I would go: “Yep, that’s warehousing in New York for me”. I guess I probably will. The other thing I talked about was the atmosphere. The feeling amongst the coworkers. Because there is always a certain feeling in a group, right? Two groups can’t be exactly the same, because no person is exactly the same. Everyone affects a group, and the group I worked in warehousing in New York with was unique. It wasn’t really like any other group I’ve experienced. I hope I’ll have time to tell you more about this another time.

Hej igen! Jag kör vidare på samma tema som jag kört på de senaste inläggen här. För er som tillkommit under de senaste veckorna kan jag meddela att detta är annorlunda. Jag brukar vanligtvis inte ägna ett inlägg i veckan åt att tala om hemstädning. Situationen krävde dock att så blev fallet. Jag ska berätta varför. För några veckor sedan lät jag berätta att jag hade arbetat med hemstädning. Nu när jag tänker efter så var det inte ens något jag nämnde på djupet. Det var mest i förbifarten som jag droppade någonting om ”tiden inom hemstädning lärde mig..” osv. Frågorna haglade in. Det bokstavligt talat öste ner frågor i min inkorg om min tid inom hemstädning. Frågorna gällde dessutom allt möjligt. Därför bestämde jag mig för att besvara frågorna, en efter en. Varje onsdag har jag därför gjort just detta. Jag har tagit några av frågorna ni skickat till mig och svarat på dem här i bloggen. Så även denna vecka. Jag gör nu som jag gjort i de senaste inläggen. Det vill säga: presenterar en fråga som inkommit och sedan ett svar på den efteråt. Låter det bra? Vilken tur, för ni har inget val! Hur gammal var du när du började med hemstädning? Jag var bara 17 år när jag fick mitt första jobb. Jag hade precis tagit studenten, och eftersom jag gick ett år tidigare blev det vid så ung ålder. Sedan arbetade jag med hemstädning i drygt ett år innan jag började se mig om efter annat. Vem var din favoritkund när du jobbade med hemstädning? Får man ens svara på en sådan fråga, tro? Jag kan säga att jag tyckte om väldigt många som jag utförde hemstädning hos. Vissa ville vara mer privata och pratade inte så mycket. Andra var väldigt trevliga och jag blev som en del av deras liv på något sätt. Och de i mitt liv då förstås. Jag utförde hemstädning hos en äldre man som hette Nils-Erik under några månader. Han var oerhört mysig och bjöd alltid på fika när jag kom på besök. Var de snälla mot dig? Den här frågan kom in från Josef, 6 år, som tydligen uppskattar mina videos mycket. Svaret på den superbra frågan är: Ja, de var jättesnälla. Mina chefer behandlade mig och mina arbetskamrater jättebra. Vi som jobbade med hemstädning var snälla mot varandra. Även kunderna var väldigt snälla. Tack för alla bra frågor! Nu måste jag springa iväg. Vi hörs snart igen!

Fasadrenovering i Stockholm har varit temat för mina poster senaste tiden. Ett märkligt tema, kan tyckas. Särskilt märkligt blir det förstås givet de ämnen som jag brukar skriva om här. Det var egentligen en himla slump att det blev såhär. Jag hade inte tänkt skriva om fasadrenovering i Stockholm men när jag skrev att det var mitt yrke kom frågorna.  Det har nog kommit in 50-60 frågor, varav många liknar varandra. Därför tänkte jag att jag skulle slå flera flugor i en smäll och besvara dem i bloggen istället. Låter det som en bra idé? Jag vet inte varför jag frågar. Ni kan ju inte svara ändå. Hur som helst: Nu kör vi. Vad är det bästa med att jobba med fasadrenovering i Stockholm? Denna breda och något svåra fråga är den mest populära. Jag tänkte att jag skulle svara på frågan i två delar: En del om fasadrenovering och en del om Stockholm. Jag börjar med det förstnämnda eftersom det känns mest naturligt. Jag har renoverat fasader sedan jag gick ur gymnasiet, och det var väldigt längesedan. Jag trivs med jobbet. Det är befriande att kunna jobba utomhus tycker jag. Sedan jag flyttade till Stockholm har jag dessutom fått utföra fasadrenoveringar på väldigt fina byggnader. Byggnader som stått pall mot väder och vind i hundratals år. Fastigheter som, då vi arbetat med dem, får tillbaka sin forna glans. Det är en stor fördel med att renovera fasader i gamla städer har jag märkt. Så, varför är just Stockholm så bra stad att utföra fasadrenoveringar i. Ja, jag svarade ju lite på detta ovan: Det är helt enkelt en stad full av fina byggnader. Det finns inget bättre än att arbeta när man gör det på en väldigt fin byggnad. Fasadrenovering i Stockholm är roligare än i de andra städer jag prövat. Jag var en vända nere i Barcelona för några år sedan. Inte ens där var det lika fint och roligt. Hur länge har du jobbat med fasadrenovering i Stockholm? Det börjar på att bli ganska länge nu. Jag fick fundera över hur länge det kunde vara och tillslut kom jag på det. Det är nu 11 år. Över ett decennium av fasadrenovering i Stockholm. Vet ni hur jag känner över det? Jag känner mig fullständigt golvad av det. Golvad eftersom tiden har gått så otroligt fort. Även golvad av att jag verkar trivas så bra på jobbet att jag blivit kvar så länge. Fler frågor om fasadrenovering i Stockholm mottages!

Nu är jag tillbaka med inlägget som jag utlovat i ett par veckor nu. För er som inte har hängt med i ”diskussionen” om konsultjobb så kommer en snabbgenomgång först. För några veckor sedan så berättade jag om hur det gick till när jag fick mitt första konsultjobb. Jag fick det eftersom jag var trött på mitt tidigare arbete. Ville pröva något nytt men visste inte riktigt vilken bransch jag ville röra mig i. Jag vågade inte anförtro mig till en bransch och en arbetsgivare utan att jag visste om jag skulle trivas. Det är en snabb bakgrund till varför det blev konsultjobb för mig. Efter att ha berättat om detta sätt att jobba har jag mottagit många frågor från er. Jag tänkte därför att jag skulle presentera de vanligaste frågorna med tillhörande svar. Vissa är mer specifika och andra är lite bredare. Vad är det roligaste med att ha ett konsultjobb?  Det finns olika sätt att svara på denna fråga. Ett svar är helt klart själva anställningsformen. Jag älskar att arbeta utan att binda upp mig i något. Ofta går detta dessutom båda vägar. Det är en bra deal för både företaget eller organisationen i fråga och för oss som har jobbet. Kom ihåg att denna typ av anställning faller i smaken mer för vissa än för andra. Jag talar utifrån mitt eget perspektiv nu. Förutom detta är det otroligt roligt att göra så mycket olika saker. Med konsultjobb, i alla fall det jag hade, arbetar jag mycket med projekt. Det innebär att de kan ta in mig och min kompetens för att projekt inom logistisk effektivisering. När projektet är utfört är det i regel flera andra företag som har hört av sig och velat ta in mig. Då är det bara att hoppa vidare till nästa. Jag skulle kunna prata om det roligaste med konsultjobb länge, men måste gå vidare! Hur länge har du jobbat med konsultjobb? Jag har jobbat lite till och från med konsultjobb i ungefär 7 år nu. De gångerna då jag lämnat konsultjobbet är när en kund behöver ha min kompetens under längre tid. Då har det blivit enklare att anställa mig på ett visstidskontrakt än att anlita mig från konsultbyrån. Jag återkommer med fler frågor och svar om konsultjobb nästa vecka igen!