Fint att se att det är så många som engagerar sig. Jag menar, inte för att det varit direkt lågt engagemang för min blogg förut men senaste tiden är det något extra. Det finns ett Go i er som jag inte riktigt känner igen sedan tidigare. Kul som fan är vad det är. Nu kör vi vidare på det tema som utlovades sist, nämligen mer historier om mina barn.
Den här gången kommer det att handla om järnbrist. Eller ja, det kommer väl inte direkt ta avstamp i tillståndet (eller vad man ska kalla det) utan snarare i ett missförstånd. Det var vid frukostbordet som familjen, som varje dag, satt ner och åt. Min burk med järntabletter stod som vanligt bredvid min tallrik. Inget konstigt alls. Min sambo sade, medan han tittade i sin telefon: ”Glöm inte tabletterna, älskling. Järnbrist skojar man inte bort”.
Jag blev lite irriterad över kommentaren av flera anledningar. Dels att han inte litade på att jag skulle komma ihåg det, det är trots allt min järnbrist. Och för det andra: Vadå ”Järnbrist skojar man inte bort”? Vad är det för onödig och löjlig kommentar? Så tänkte jag. Jag tittade på honom och tog tabletten demonstrativt. Sedan sa jag, då böjd över min telefon: ”Järnbrist är faktiskt inte så himla allvarligt som du verkar tro.
Jag kände att det var något jag startade här. Förutom att min sambo är hypokondriker så är han dessutom, och kanske framförallt, läkare. Han harklade sig för att göra sig redo att föra en monolog om järnbrist. Sedan drog han igång. Järnbrist är inte bra eftersom det är järnet i blodet som för syret ut till alla organ. ”Och inte nog med det..” hörde jag honom säga innan han tog ett djupt andetag. ”Dessutom är järnbrist bra att undvika eftersom järnet för koldioxid ut ur kroppen. Fattar du? Bra av olika anledningar”.
Det fortsatte att pågå en stund. Vi bollade argument fram och tillbaka och jag hade de absolut sämsta, kan jag erkänna såhär i efterhand. Järnbrist var inte min hemmaplan, så att säga. Det var då, när vi kastat ämnet järnbrist fram och tillbaka några gånger, som vi tittade ner mot våra barn. De hade slutat äta frukosten och satt bara och tittade upp på oss. Inte rädda för att vi hade höjt rösterna eller så utan snarare förvirrade.
Jag såg ner och mötte blicken med vår 6-åring. Hon såg upp mot mig, harklade sig precis som sina föräldrar, och sedan sa hon ”Du har ingen hjärna. Varför?”. Jag tappade hakan innan jag hann fråga vad hon menade. ”Järnbrist. Du har ingen hjärna”.
Skrattet avtog inte förrän kvällen.